Just Josie

Då var det dags då antar jag, no return, idag kl 6.30pm går min första buss, sedan e det tåg till stan och sedan buss igen så e framme kl 6.30am i ingenstans. Spännande. Inga förväntningar överhuvve taget på detta...får helt enkelt se hur det blir.

Bion igår va hur mysig som helst...tårarna rinner om ja tänker på att ja ska va utan Jennie...men vi ser de som att ja ska på en längre semester och hoppas hon kommer upp till Qld å hälsar på i framtiden. Annars kommer jag ju med all säkerhet hit igen och hälsar på, som sagt vi har blivit som en familj och klart ja måste hälsa på dom! Är billigt att resa inom australien med :)

Ajajaj min mage...nu börjar den bli riktigt nervös...usch usch usch...

Fick pratat med min mams igår med, de e så mysigt att höra hennes röst, tror kanske jag gör så att jag farm jobbar en månad extra så jag faktiskt kan åka hem å hälsa på lite!!!

Ska på Watmuff jakt i Mildura hahahah!



Haha, älskar denna bilden på Leene! if looks could kill...stackars vimmelfotografen ;)


Finns inga hemska bilder på oss bejb!

Asså är det mors dag idag hemma i sverige ??? Här e de det iaf å har skickat ett fint kort till min älskade mams och försökt ringa men de går ju som vanligt :)

Jaja, annars så ska jag la försöka sova nu, mitt hjärta slår så där jäääätte fort och de e sjukt varmt, sova e svårt! Börjar bli pirrigt...

Beth e ju  världens sötaste, när vi va och shoppa idag så bara nämnde jag i förbi farten att jag borde köpa en bok så när hon kom hit nu på kvällen hade hon tagit med sig en till mig :) Vilka fina vänner jag har hittat här endå !

Sova med alla loppor ska ja göra nu...mmmhhh...men men de e ju bara idag och en natt till.

Jag har 500 kr att leva på om jag inte vill börja ta på mina sparade pengar...det vill jag inte!!! Pengar lockar mig...ett jobb som e mer än heltid lockar mig...

Jag tror jag skulle älska att jobba på bion, har gått igenom träning och allt nu, men har 15 h jobb där nästa vecka, de e inte fullt betalt för de e träning och man får betalt varannan vecka så inga pengar kommer min väg på ett bra tag.

Om inte...

Kör bara kööör, de e la allas vårat motto ? De borde gälla i mer än fest tillfällen...

Nu ska jag köra bara köra...

Har bestämmt mej till 80%

Berättar för er på söndag...

Gå på magkänslan säger jag bara. Den har oftast rätt. Över går det inte heller, har haft så sjukt ont i magen hela dagen idag så ibland kan jag knappt andas. Men har klarat av min träning galant endå. Riktigt roligt måste jag säga, umgås med folk som inte känner mig och jag gillar faktiskt alla 11 personer i våran grupp. Hoppas de som redan jobbar där e lika trevliga. Idag har vi gjort massa roll spel och skit, men man lär sig...sjukt svårt att servera på ett knä i biomörkret...välte till å me ut ett glas fasten jag e bland "proffsen" de va lite pinsamt haha helt annorlunda från att servera på resturangen, men det är alltid kul med en utmaning och lära sig något nytt!

Efter träningen gick vi på X-men filmen som ja iof redan sätt, men vi fick beställa in mat åsånt vilket va kul...valde våran club sandwich som va riktigt äklig, kall och sölig haha...lyckat. Tror jag skymtade en snygging när vi gick, men de vet man aldrig min syn från lång håll e inte klockren direkt. Hoppas jag får massa skift sen så jag kan jobba massa kvällar och slippa vara här.

Imon e de sista dagen, måste säga att de kommer bli tråkigt vi har enda blivit ett skönt gäng men men sen ska vi ju jobba ihop :)

Annars vill jag bara inte vara här, hemma alltså. De som känns som att gå i skolan haha vänta bara, ska berätta i helgen. Högstadiet all over again...

Magkänslan va de ja !

Nu e de Marabou Amigo som ska i min mage. Diet och depp e inget som går hand i hand. Ligger ett gym precis dörr i dörr me bion, där får de nog bli gymkort...!

Igår kväll när jag skrivit av mig så tänkte jag på det jag skrev tidigare på dagen, med att det är samma känsla som att gå i skolan lite...

Jag tror det är därifrån allt detta kommer. Högstadiet, de värsta åren i mitt liv.

För er som inte vet så vart jag...ja, man kan säga väldigt mobbad i min skola och ensamast i världen. Alla hatade mig och under hela årskurs 8 satt jag mest hemma framför min data och gjorde ingenting. Jag hade en enda vän på hela min skola utan överdrift, en enda vän. Hannes, hon var tvungen att komma och hämta mig och följa mig till mitt klassrum för att jag skulle gå dit överhuvudtaget. Jag gick nästan bara på mina "lilla gruppen" klasser: hemkunskap, gympa och svenska. Då jag fick gå med alla mongon...å Hannes haha, just för att jag vägrade gå på andra lektion med alla som hatade mig. Min bästa vän gick i privat skola inne i stan, på fritiden gick vi runt i buffalo å korta kjolar mitt i vintern. På min skola var jag "horan" fastän jag såklart va oskuld, men de va de ju ingen som trodde. Jag blev på hoppad av de andra tjejerna, folk roppade alla möjliga ord efter mig, kasta stenar och ja, det kunde helt enkelt inte vart värre. Gick ut år 8 med 30 poäng.

Men jag hade Hannes och det har jag fortfarande, det är den finaste människan som finns. Hon har ALDRIG någonsin dömt mig för något jag gjort, hon är antagligen den enda av er som kände mig under dessa åren, jag gjorde mycke dumt på den tiden, gick kläd som ja gud vet vad och var bara almänt hemsk speciellt mot mig själv. Men trotts allt det, trotts att alla andra dömde mig, hatade mig, sa allt möjligt om mig så brydde hon sig inte om det. Hon kom å hämta mig, följde mig dit jag skulle, från och till nästa klass om hon kunde och även hem igen. Det är så bra en kompis kan bli skulle jag vilja säga och jag kommer alltid älska dej, om någon av mina vänner har en speciell plats i mitt hjärta så e det absolut du! Vem vet vart i världen jag hade vart nu om det inte vart för dig ?! Kanske, kanske hade jag inte ens vart här...

Vi umgås inte varje dag, vi ses inte ens speciellt ofta för vi lever så olika liv. Men det spelar ingen roll, vi vet exakt vart vi har varandra och jag vet att hon finns där för mig när som helst jag behöver. Tack (verkligen) för allt du gjort för mig!

"Sitta på en gul bänk och röka LOOK Menthol hela dagen, köpa melon dricka, melon tuggumi o godis hos turken, Plocka körsbär till kärringarna blev galna, luffa på gårdarna runt om i Backa, ladda ner musik hos Hannes och sjunga Jennifer Lopez - Walking on sunshine, Jaga Osman HAHA...våga aldrig!!! Gå på Cissis fest, dricka peppar vodka, och diverse häxblandningar, spy i en påse, spy på golvet, påsar på hövvet, spy i kapp dagen efter men luffa lite endå och ja det var  i stort sätt de vi gjorde haha"

Det jag menar, såklart det som hände då har format mig till den människan jag är idag. Jag vet hur det är att vara ensam och hatad. Jag vet hur det är att vara den som ingen vill vara med. Då kanske ni tänker: Men varför e du inte bättre då, om du nu vet hur det är att vara ensam?!
Jag vet inte, jag är bara så så himla rädd att någon gång bli så ensam igen så jag handlar fel. Det är det värsta som kan hända och jag önskar ingen att gå igenom det jag har gått igenom.

Jag kan verka väldigt självsäker, men skenet kan bedra. Det är väll de som verkar självsäkra som e de mest osäkra. Och som för att känna mig mer självsäker få andra att känna sig osäkra. Det sker omedvetet, men i slut enda när jag tänker efter så är det exakt så det är, tyvärr.

Jag måste bli mer säker på mej själv helt enkelt, men det är svårt när alla andra e så perfekta, jag kan inte vara det. Tack Lenita o Hannes, ni skrev saker som fick tårarna att spruta, ni ska veta att era ord betyder väldigt mycke.




Sådär cool ja va hemma hos Hannes antagligen ladda ner musik eller spela GTA
Snygga håret me...en aning ljusare

Ja...va ska man säga...

HAHA klockren bild på mig när jag tjuvar coka cola i Hannes kyl =D

Så sanningen e att jag har åkt från Sverige till Thailand, från Thailand till Australien, och varit borta i 8 månader. Folk bara pratar om hur mycket man förändras när man reser, men jag är fortfarande exakt samma person. Allt jag åkte hemifrån för att förändra, för att bli "en bättre människa", är fortfarande samma.

Jag vet inte vad jag ska göra, för jag vill inte vara den jag är. Jag vill vara bättre...Borde ha lärt mig av att bo med någon som alla älskar, men ack nej, det gör mig bara värre. För jag är ingen sånn människa som alla älskar. Man antingen älskar eller hatar mig, varför kan inte jag vara bättre?!

Just nu skulle jag vilja säga att jag är mer förvirrad än jag någonsin vart innan i mitt liv. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte hur jag vill, jag vet för fan knappt vem jag är!? Den stora frågan e fortfarande samma, vad gör jag här ? Trivs jag här, egentligen ? Jag vet inte....men tiden bara rinner iväg och jag blir inte klokare för det. Nej, om något så blir jag mer förvirrad, mer förvirrad för varje dag som går i detta land.

Jag försöker, jag försöker vara bättre....men jag kanske inte kan. Jag är nog född till att vara ensam, för vem kan tycka om mej, när det finns sånna...sånna som alla älskar, som är perfekta, som aldrig skulle kunna bli som jag blev i helgen.

Hanna vet, Leene vet, Maria vet...tyvärr vet Jennie oxå.

Dessa människor som jag älskar men som jag endå, när alkoholen tar över min hjärna behandlat så illa. Ska föresten inte skylla på alkoholen heller, för det är inte den det är fel på. Någonstans måste man sluta skylla ifrån sig på saker som påverkar en, och inse att det är en själv det är fel på.

Jag vet att det är mig det är fel på, jag vet att det jag kan göra är fel och kan såra väldigt djupt, jag vet det, jag är medeveten om vad jag gör, men jag kan endå inte stoppa det. Kankse borde gå och prata med någon...men det finns ingen som kan hjälpa mig om jag inte ens kan hjälpa mig själv...

Om jag inte kan gå till botten med mitt problem, med mig själv, så kan jag inte ändra det. Jag måste tänka före jag handlar, se konsekvenserna framför mig, innan jag gör och säger, innan det är för sent.

Kanske sitter jag här om 5 år och skriver min blogg, ensam, för att ingen vill umgås med någon som mig. Herregud, inte ens jag vill umgås med mig själv mesta dels av tiden så hur kan någon annan vilja det?!

Jag skriver inte detta för att jag vill att någon ska tycka synd om mig, jag vill inte ha eran uppmärksamhet på det sättet. Jag skriver detta för att jag mår väldigt dåligt över mina handlingar, jag skriver detta för att min blogg e min dagbok och just nu den enda, enda jag kan prata med i hela världen.

Det är lätt att skriva, det är en annan sak att göra. Jag har en bit att gå och jag tvivlar på att någon här kan hjälpa mig. Jag älskar Jennie av hela mitt hjärta, men tror inte hon kan hjälpa mig. Jag tror bara det finns en person som faktiskt kan hjälpa mig, den enda jag känner som är presic som mig, en människa man antingen älskar eller hatar, eller kanske hatar att älska. Jag älskar att älska henne och jag vet inte hur jag skulle klara av att leva här utan att veta att jag har henne hemma.

Just nu är allt jag vill att åka hem...men jag tänker inte ge upp. Jag önska jag inte fått jobbet på bion, då hade jag åkt vidare, imon. Jag behöver komma härifrån. Det är inte svårt, men just nu kan jag bara inte...mycke för att jag har 500kr på kontot, men pengar e inte problemet. Jag är rädd för att lämna det lilla jag har hittat här, är rädd för att lämna J för jag tror aldrig jag kommer träffa henne igen om jag gör det.

Inte för att jag inte vill, utan för att hon inte kommer vilja. Hon har så många här som e så mycket bättre vänner än vad jag är. Det krossar mig totalt. För jag vet det och jag vill det inte. Men jag är inte den bästa, jag är inte en person som är den bästa helt enkelt...för när allt kommer kring så finns alla dessa människor som är så perfekta och får sånna som mig att se ut som...som de jag e. Det är detta som förstör mig, som gör mig så ledsen och rädd, räddsla som blir aggretion när alkoholen e med på ett hörn. Rädd för att förlora det lilla jag har, en räddsla som slår fel, får mig att handla på fel sätt. Undermedvna, omedvetna saker som sårar, medvetna saker som sårar, sårar folk jag älskar för räddslan att bli lämnad ensam. Dubbelmoral men omedvetet. Alla är så mycket bättre än mig här...jag har aldrig innan kännt mig så liten och osynlig som jag gör här, bland alla dessa perfekta människor.

Livet går upp så fort ibland och då vill man helst inte tänka på hur fort allt kan gå ner igen, och som bekant så går ner alltid mycke fortare än upp. Detta gör att när livet rusar neråt i en rasande fart, slår det ofta så hårt att man hamnar i en dimma. Förstår kanske inte riktigt vad som händer, eller hur det hände, men förstår varför det hände. Då ligger man där nere på botten, kanske på andra sidan jorden, utan en hand som hjälper en upp.

Det är då man har två val, ligga kvar eller resa sig upp, själv och ta tag i det som fick en att rammla ner.

Jag tänker göra det, ta tag i det som fick mig att hamna här nere, jag ligger här utan någon som sträcker ut sin hand för att hjälpa mig. Jag får klara mig själv denna gången och jag vet att jag kan göra det, jag vet inte hur, men jag vet att det går.

För jag vill vara bättre, jag vill lära mig att bli en bättre människa även om den enda läraren jag har e mig och livet e min skola. För sitta här om 5 år, och den enda jag har att prata med e bloggen, det är inte en framtid jag vill ha.

Ett liv, som jag vill göra så bra som möjligt. Jag vill bara bli en bättre människa...

Vill även ta tillfället i akt att be dessa 4 underbara människor som alla, med eller utan kontakt i dagens läge, alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta, er vill jag be om ursäkt från botten av mitt hjärta för att jag någon gång under våran vänskap, gjort, sagt och behandlat er på ett sätt som inte vänner gör. Jag är väldigt ledsen för det.

God natt.

Jobb träningen idag har gått bra, kul och alla andra tjejerna å killarna e trevliga. Grattis bio för mig plus en vän, hur mycke som helst e aldrig fel heller, i GoldClass oxå fast då måste vi handla för 20 dollar var (100:-) och så har jag typ halva priset på mat å godis åsånt. Kalas bra!

Skit e att jag missa när kund service jobbet ringde och nu e pengarna slut på mobilen. Får fylla på skiten imon...

Jag har JÄTTE ont i magen...och då menar jag JÄTTE ont.

En hemsk känsla jag känt sedan i helgen...känner mig utanför här, känner att de e fel. Något stämmer inte, men kan inte sätta fingret på vad de e...Vet inte hur jag ska förklara...

Så e de, en känsla som byggs på, e nervös, stressad, och mest av allt känner jag mej utanför, som man kunde göra i skolan ni vet...vill inte gå in på de djupare...eller jo de vill jag visst, men jag orkar inte nu, har verkligen ont i magen och vill spy.

Hej då

Mums, mums! Tack kära syster =D

Jag hatar jobb uniformer, man känner sig som en annan människa i dem, en ful människa. Fick en hemsk en på bion, svart helt okej shorta, men hemska svarta byxor...ser ut som en aaa ja vet inte. Nej, tacka vet jag uniformen på bingon...fast iof hatade jag den me först. De gäller att bli bekväm i kläderna och jobbet bara.

3 dagar fulla me information å träning nu...snark...inte får man betalt heller. Åså bokade jag fel dag för nästa interjuv, har den onsdag kväll då vi tydligen skulle se bio...helvete vet inte hur ja ska komma ur detta...men har ju hela dagen imon på mig att tänka ut något smart.

Ringde kund service jobbet me, och de hade inte interjuvat klart alla men skulle höra av sig ikväll...de gjorde dom inte...hoppas de gör de imon, ska säga till på träningen att ja väntar viktigt samtal så jag kan svara me.

Allt verkar väldigt strickt och komplicerat på bion, vill inte jobba där om jag inte måste haha...orka jobba till 12.30 på natten me...verkar kul, men samtidigt...orka.

Jag har en fet livskris just nu...men ja berättar om de imon, nu e ja för trött...måste äta lite cheescake å få dåligt samvete, fan vad jag e kass :(