Just Josie

Så sanningen e att jag har åkt från Sverige till Thailand, från Thailand till Australien, och varit borta i 8 månader. Folk bara pratar om hur mycket man förändras när man reser, men jag är fortfarande exakt samma person. Allt jag åkte hemifrån för att förändra, för att bli "en bättre människa", är fortfarande samma.

Jag vet inte vad jag ska göra, för jag vill inte vara den jag är. Jag vill vara bättre...Borde ha lärt mig av att bo med någon som alla älskar, men ack nej, det gör mig bara värre. För jag är ingen sånn människa som alla älskar. Man antingen älskar eller hatar mig, varför kan inte jag vara bättre?!

Just nu skulle jag vilja säga att jag är mer förvirrad än jag någonsin vart innan i mitt liv. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte hur jag vill, jag vet för fan knappt vem jag är!? Den stora frågan e fortfarande samma, vad gör jag här ? Trivs jag här, egentligen ? Jag vet inte....men tiden bara rinner iväg och jag blir inte klokare för det. Nej, om något så blir jag mer förvirrad, mer förvirrad för varje dag som går i detta land.

Jag försöker, jag försöker vara bättre....men jag kanske inte kan. Jag är nog född till att vara ensam, för vem kan tycka om mej, när det finns sånna...sånna som alla älskar, som är perfekta, som aldrig skulle kunna bli som jag blev i helgen.

Hanna vet, Leene vet, Maria vet...tyvärr vet Jennie oxå.

Dessa människor som jag älskar men som jag endå, när alkoholen tar över min hjärna behandlat så illa. Ska föresten inte skylla på alkoholen heller, för det är inte den det är fel på. Någonstans måste man sluta skylla ifrån sig på saker som påverkar en, och inse att det är en själv det är fel på.

Jag vet att det är mig det är fel på, jag vet att det jag kan göra är fel och kan såra väldigt djupt, jag vet det, jag är medeveten om vad jag gör, men jag kan endå inte stoppa det. Kankse borde gå och prata med någon...men det finns ingen som kan hjälpa mig om jag inte ens kan hjälpa mig själv...

Om jag inte kan gå till botten med mitt problem, med mig själv, så kan jag inte ändra det. Jag måste tänka före jag handlar, se konsekvenserna framför mig, innan jag gör och säger, innan det är för sent.

Kanske sitter jag här om 5 år och skriver min blogg, ensam, för att ingen vill umgås med någon som mig. Herregud, inte ens jag vill umgås med mig själv mesta dels av tiden så hur kan någon annan vilja det?!

Jag skriver inte detta för att jag vill att någon ska tycka synd om mig, jag vill inte ha eran uppmärksamhet på det sättet. Jag skriver detta för att jag mår väldigt dåligt över mina handlingar, jag skriver detta för att min blogg e min dagbok och just nu den enda, enda jag kan prata med i hela världen.

Det är lätt att skriva, det är en annan sak att göra. Jag har en bit att gå och jag tvivlar på att någon här kan hjälpa mig. Jag älskar Jennie av hela mitt hjärta, men tror inte hon kan hjälpa mig. Jag tror bara det finns en person som faktiskt kan hjälpa mig, den enda jag känner som är presic som mig, en människa man antingen älskar eller hatar, eller kanske hatar att älska. Jag älskar att älska henne och jag vet inte hur jag skulle klara av att leva här utan att veta att jag har henne hemma.

Just nu är allt jag vill att åka hem...men jag tänker inte ge upp. Jag önska jag inte fått jobbet på bion, då hade jag åkt vidare, imon. Jag behöver komma härifrån. Det är inte svårt, men just nu kan jag bara inte...mycke för att jag har 500kr på kontot, men pengar e inte problemet. Jag är rädd för att lämna det lilla jag har hittat här, är rädd för att lämna J för jag tror aldrig jag kommer träffa henne igen om jag gör det.

Inte för att jag inte vill, utan för att hon inte kommer vilja. Hon har så många här som e så mycket bättre vänner än vad jag är. Det krossar mig totalt. För jag vet det och jag vill det inte. Men jag är inte den bästa, jag är inte en person som är den bästa helt enkelt...för när allt kommer kring så finns alla dessa människor som är så perfekta och får sånna som mig att se ut som...som de jag e. Det är detta som förstör mig, som gör mig så ledsen och rädd, räddsla som blir aggretion när alkoholen e med på ett hörn. Rädd för att förlora det lilla jag har, en räddsla som slår fel, får mig att handla på fel sätt. Undermedvna, omedvetna saker som sårar, medvetna saker som sårar, sårar folk jag älskar för räddslan att bli lämnad ensam. Dubbelmoral men omedvetet. Alla är så mycket bättre än mig här...jag har aldrig innan kännt mig så liten och osynlig som jag gör här, bland alla dessa perfekta människor.

Livet går upp så fort ibland och då vill man helst inte tänka på hur fort allt kan gå ner igen, och som bekant så går ner alltid mycke fortare än upp. Detta gör att när livet rusar neråt i en rasande fart, slår det ofta så hårt att man hamnar i en dimma. Förstår kanske inte riktigt vad som händer, eller hur det hände, men förstår varför det hände. Då ligger man där nere på botten, kanske på andra sidan jorden, utan en hand som hjälper en upp.

Det är då man har två val, ligga kvar eller resa sig upp, själv och ta tag i det som fick en att rammla ner.

Jag tänker göra det, ta tag i det som fick mig att hamna här nere, jag ligger här utan någon som sträcker ut sin hand för att hjälpa mig. Jag får klara mig själv denna gången och jag vet att jag kan göra det, jag vet inte hur, men jag vet att det går.

För jag vill vara bättre, jag vill lära mig att bli en bättre människa även om den enda läraren jag har e mig och livet e min skola. För sitta här om 5 år, och den enda jag har att prata med e bloggen, det är inte en framtid jag vill ha.

Ett liv, som jag vill göra så bra som möjligt. Jag vill bara bli en bättre människa...

Vill även ta tillfället i akt att be dessa 4 underbara människor som alla, med eller utan kontakt i dagens läge, alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta, er vill jag be om ursäkt från botten av mitt hjärta för att jag någon gång under våran vänskap, gjort, sagt och behandlat er på ett sätt som inte vänner gör. Jag är väldigt ledsen för det.

God natt.