Flashback
Igår kväll när jag skrivit av mig så tänkte jag på det jag skrev tidigare på dagen, med att det är samma känsla som att gå i skolan lite...
Jag tror det är därifrån allt detta kommer. Högstadiet, de värsta åren i mitt liv.
För er som inte vet så vart jag...ja, man kan säga väldigt mobbad i min skola och ensamast i världen. Alla hatade mig och under hela årskurs 8 satt jag mest hemma framför min data och gjorde ingenting. Jag hade en enda vän på hela min skola utan överdrift, en enda vän. Hannes, hon var tvungen att komma och hämta mig och följa mig till mitt klassrum för att jag skulle gå dit överhuvudtaget. Jag gick nästan bara på mina "lilla gruppen" klasser: hemkunskap, gympa och svenska. Då jag fick gå med alla mongon...å Hannes haha, just för att jag vägrade gå på andra lektion med alla som hatade mig. Min bästa vän gick i privat skola inne i stan, på fritiden gick vi runt i buffalo å korta kjolar mitt i vintern. På min skola var jag "horan" fastän jag såklart va oskuld, men de va de ju ingen som trodde. Jag blev på hoppad av de andra tjejerna, folk roppade alla möjliga ord efter mig, kasta stenar och ja, det kunde helt enkelt inte vart värre. Gick ut år 8 med 30 poäng.
Men jag hade Hannes och det har jag fortfarande, det är den finaste människan som finns. Hon har ALDRIG någonsin dömt mig för något jag gjort, hon är antagligen den enda av er som kände mig under dessa åren, jag gjorde mycke dumt på den tiden, gick kläd som ja gud vet vad och var bara almänt hemsk speciellt mot mig själv. Men trotts allt det, trotts att alla andra dömde mig, hatade mig, sa allt möjligt om mig så brydde hon sig inte om det. Hon kom å hämta mig, följde mig dit jag skulle, från och till nästa klass om hon kunde och även hem igen. Det är så bra en kompis kan bli skulle jag vilja säga och jag kommer alltid älska dej, om någon av mina vänner har en speciell plats i mitt hjärta så e det absolut du! Vem vet vart i världen jag hade vart nu om det inte vart för dig ?! Kanske, kanske hade jag inte ens vart här...
Vi umgås inte varje dag, vi ses inte ens speciellt ofta för vi lever så olika liv. Men det spelar ingen roll, vi vet exakt vart vi har varandra och jag vet att hon finns där för mig när som helst jag behöver. Tack (verkligen) för allt du gjort för mig!
"Sitta på en gul bänk och röka LOOK Menthol hela dagen, köpa melon dricka, melon tuggumi o godis hos turken, Plocka körsbär till kärringarna blev galna, luffa på gårdarna runt om i Backa, ladda ner musik hos Hannes och sjunga Jennifer Lopez - Walking on sunshine, Jaga Osman HAHA...våga aldrig!!! Gå på Cissis fest, dricka peppar vodka, och diverse häxblandningar, spy i en påse, spy på golvet, påsar på hövvet, spy i kapp dagen efter men luffa lite endå och ja det var i stort sätt de vi gjorde haha"
Det jag menar, såklart det som hände då har format mig till den människan jag är idag. Jag vet hur det är att vara ensam och hatad. Jag vet hur det är att vara den som ingen vill vara med. Då kanske ni tänker: Men varför e du inte bättre då, om du nu vet hur det är att vara ensam?!
Jag vet inte, jag är bara så så himla rädd att någon gång bli så ensam igen så jag handlar fel. Det är det värsta som kan hända och jag önskar ingen att gå igenom det jag har gått igenom.
Jag kan verka väldigt självsäker, men skenet kan bedra. Det är väll de som verkar självsäkra som e de mest osäkra. Och som för att känna mig mer självsäker få andra att känna sig osäkra. Det sker omedvetet, men i slut enda när jag tänker efter så är det exakt så det är, tyvärr.
Jag måste bli mer säker på mej själv helt enkelt, men det är svårt när alla andra e så perfekta, jag kan inte vara det. Tack Lenita o Hannes, ni skrev saker som fick tårarna att spruta, ni ska veta att era ord betyder väldigt mycke. 
Sådär cool ja va hemma hos Hannes antagligen ladda ner musik eller spela GTA
Snygga håret me...en aning ljusare
Ja...va ska man säga...
HAHA klockren bild på mig när jag tjuvar coka cola i Hannes kyl =D
