Just Josie

Haha översta kortet va de svarta leggins å vit kjol, nedersta tvärtom...bra fantasi...inte för att den e bättre nu, men endå...skit samma.

Korten från NY fick mej å tänka tillbaka på den tiden. 17 år och jag visste sedan länge tbaka att åka som au pair var det jag ville göra, det var drömmen då. Planera, spara pengar, gick på interjuver, skrev på flera hundra papper, skrev brev till familjer, fick massa samtal av olika familjer, bestämde mig för en, åkte till ambasaden, stog i kööö, gick på interjuv, skrev på mera papper, tog sprutor å gjorde tester å flera tester hos olika doktorar.
 Ja fan, ni ska veta att det var en lång, lång väg å gå, vägen till att bli au pair, tog mig ca 1 år att få allting fixat, och sedan bara stanna 1 månad. Kostade pengar och tid, massa utav båda. I NY va de plugg från 8 pm till 4 am, onödigt plugg om onödiga saker. Sedan träffa familjen, alla känslor, förhoppningar jag hade, spännande, allt va spännande å nytt å de va en helt ny värd. Träffa bebisarna, familjen å de andra nannysarna. Kännslor, som blev för mycke. Allt vart bara för mycke och jag bara grät å grät.

Ville bara hem, stanna hos familjen i 2 veckor, men jobbade bara 3 dagar som au pair, 3 dagar, det är ingenting. Jag gav det absolut inte en ärlig chans. Ett års planerande och jag gav det 3 dagar. Sedan låg jag vid poolen resten, tills jag flytta hem till hon som hade hand om alla au pairs, bodde där i två veckor, tog hand om hennes 2 söner efter skolan, hade de bra, blev erbjuden massa andra familjer, bestämde mej för en...men ångra mig...hemlängtan var för stor, jag klarade inte av det helt enkelt. Jag var för ung. Alldeles för ung för att klara av det. Så efter en månad i USA, drömmen ja haft i så många år, så åkte jag hem, hem till tryggheten. Jag hade inte vart här om inte jag hade gjort allt de där, jag hade inte vart me om allt jag har vart me om, inte känt de människor jag känner, inte vart den personen jag e idag. Ja ni vet allt de där. USA förändra mitt liv på många sätt, de var en kort upplevelse, men jag har lärt mig så mycket av den. Sedan hade jag min dåvarande bästa vän Martina hemma som ville att ja skulle komma hem, och denna tjejen Sofie som oxå va au pair i florida som skulle åka hem å vi åkte ju hem ihop...prata varje dag å ja vet inte hur mycke jag blev påverkad av andra heller. Glömer aldrig taxi resan hem från centralen, från soliga florida till ett grått å trist göteborg, jag grät i taxin hem för jag ångrade mig s¨sjukt mycke att jag åkte hem, jag gav upp och jag kände mig som en stor förlorare. Men jag ångrar de inte idag, de e de bästa jag gjort i hela mitt liv, och bara bättre än thailand på de sättet att hade jag inte gjort de, hade jag inte gjort thailand.

Ja, de va min au pair historia, jag tänker otrligt mycke på hur saker å ting e relaterade å jag tror till 200% att allt sker med en mening! Sedan så tog jag kanske bara 50 kort på hela den resan så har nästan inga bild minnen alls, tror de e därför jag tar kort på allt, överallt nu för jag vil ha bildminnen utav allting. Finns inget bättre än att kolla på gammla kort å minnas känslan man hade när man va där å drömma sig tillbaka...
.

Just de, stolt som fan e jag över mig själv, jag följer mina drömmar, sedan kan de sluta hur som helst, men när jag dör så vill jag veta att jag gjorde allt de jag ville som jag faktiskt kunde göra när jag hade chansen!

Ångra aldrig det du gjort, ångra det du aldrig gjorde

That to me, is life as it should be!

Natti